Världens Bästa Jacob

Epilepsi - vad är det?

Epilepsi kan uppstå när som helst i livet hos vem som helst. Det finns ungefär 60 000 personer i Sverige som har epilepsi.
Det innebär att de då och då får epileptiska anfall. Anfallen kan komma olika ofta hos olika människor,alltifrån ett eller ett par
anfall under hela livet till flera anfall varje dag. Epileptiska anfall orsakas av övergående störningar i hjärnans nervceller.
Följden blir ett epileptiskt anfall, vars utseende avgörs av var i hjärnan urladdningen uppstår. Epileptiska anfall börjar alltid
mycket plötsligt. De varar från sekunder till minuter och slutar av sig själva. Oftast är medvetandet mer eller mindre påverkat
under anfallet.

Stora epileptiska anfall

Vid stora epileptiska anfall (toniskt-kloniska anfall, grand mal), blir personen plötsligt medvetslös,
faller omkull och får kramper (muskelryckningar). Anfallet varar i regel tre till fem minuter. Andningen är till en början försvårad,
vilket gör att ansiktsfärgen kan bli blå. Det tar sedan någon timme upp till ett dygn innan vederbörande är helt återställd,
ofta efter sömn. Skador kan uppkomma i samband med fallet.

Frånvaroattacker

Frånvaroattacker (absencer, petit mal) är vanligast hos barn och innebär några sekunders frånvaro och avbrott av alla aktiviteter.
Man faller dock inte omkull. Frånvaroattackerna kan komma flera gånger dagligen.

Astatiskt - myoklona anfall

Astatiskt-myoklona anfall innebär plötslig förlust av förmågan att stå. Man faller handlöst till marken, inte sällan med skador som
följd. Den här anfallstypen är vanligast hos personer med flerhandikapp.

Komplexa partiella anfall

Vid komplexa partiella anfall (psykomotoriska) är medvetandet grumlat. Frånvaron är kombinerad med antingen psykiska
upplevelser (syn-, hörsel- eller- smakhallucinationer) eller motoriska fenomen (enkla rörelser, tuggning, smackning).
Man svarar inte på tilltal, men faller inte omkull. De varar upp till någon minut, men kan i likhet med absencer och
astatiskt-myoklona anfall, utvecklas till toniskt -kloniska anfall.

Orsaker

Epilepsi orsakas av en permanent eller tillfällig skada i hjärnan. Skadans omfattning varierar. För de flesta med epilepsi ger
skadan inga andra symtom än risken för epileptiska anfall. Är skadan mer omfattande kan symtom finnas även emellan
anfallen till exempel i form av neurologiskt handikapp (förlamning, talsvårigheter mm) eller psykisk utvecklingsstörning.
I vissa fall är skadan eller störningen så liten att den inte kan påvisas ens med de känsligaste undersökningarna. Skadan
kan ha många orsaker. Allt som kan skada hjärnan kan ge upphov till risk för epileptiska anfall såsom till exempel skador
uppkomna under fosterlivet eller i samband med förlossningen. Hjärnblödning eller hjärninfarkt, tumörer, förgiftningar
(alkohol) eller trafikolycksfall är andra exempel på orsaker.

Utredning

Diagnosen epilepsi ställs på den beskrivning som patienten och vittnen till anfallen ger.
För att söka fastställa orsaken görs dels en neurologisk undersökning med noggrann sjukhistoria, dels laboratorieundersökningar,
i första hand EEG, där hjärnans elektriska aktivitet registreras samt datortomografi eller magnetröntgen,
som visar eventuella skador på hjärnans struktur.

Behandling av ett stort anfall

En person som får ett epileptiskt anfall på offentlig plats bör som regel av praktiska skäl föras till sjukhus, även om detta inte
är nödvändigt medicinsk sett. De allra flesta epileptiska anfall är nämligen självbegränsande. Man kan som vittne därför avvakta.
Transport till sjukhus är dock nödvändig om anfallet inte slutar, om skador uppstått eller om man är osäker på om det är frågan
om ett epileptiskt anfall. Vid toniskt-kloniska anfall försöker man på lämpligaste sätt skydda personen mot skador, t ex genom att
lägga något mjukt under huvudet. Man bör däremot inte stoppa in något i munnen, det kan skada mer än det hjälper. Man bör
stanna kvar hos personen till dess att han eller hon klarar sig själv.

Anfallsförebyggande behandling

Den medicinska behandlingen är oftast farmakologisk. Ett tiotal olika läkemedel finns att tillgå. Det kan ta lång tid att pröva ut
det lämpligaste. Målet är att få så bra skydd mot anfallen som möjligt utan biverkningar. Behandlingen pågår under lång tid.
Den botar inte den skada som är bakgrunden till anfallen. Full frihet från anfallen uppnås i 60-70 procent av fallen.

En annan viktig del av behandlingen är informationen om epilepsi, både till den som har fått anfall och till hans omgivning.
Det gäller att få patienten att känna att han inte är "epileptiker" utan samma människa som förut, men med den förändringen
att han löper risk att få epileptiska anfall. Upprepad muntlig och skriftlig information är här nödvändig. Kontakt med andra i samma situation, till exempel genom epilepsiförening, är ofta värdefull.

Ett epileptiskt anfall kan inte sällan utlösas av yttre omständigheter, t ex feber, vilket är särskilt vanligt hos barn. Andra riskfaktorer
är t ex sömnbrist, psykisk eller fysisk stress eller alkoholförtäring. Antalet anfall kan också öka på grund av oro för vilka följder
anfallen kan få för förhållandet till anhöriga eller kamrater och på möjligheterna att få körkort eller arbete. Det är viktigt att
göra en noggrann individuell kartläggning av eventuella riskfaktorer och därefter försöka avlägsna eller minska dem.

Fakta: http://www.epilepsi.se/

---

Jacob har aldrig haft ett anfall och det är jag evigt tacksam för =)
Jag hoppas att jag slipper få vara med om det...